Funderingar - islandshästar i allmänhet och i synnerhet

Jag såg inte alla ridvisningar men ganska många och jag måste säga att jag saknade riktigt klockren fyrtaktstölt hos många av de hästar som visades.
Jag hoppas att det var en effekt av mycket regn, frusna ryttare och lite tung bana (vilket ju inte påverkar avelsmaterialet i sig) och inte att det beror på att det blir allt färre avelshästar som går i - eller nedärver - klockren smidig tölt. Visst har det varit hästar även under tidigare avelsvisningar med mycket aktion och viss styvhet i sidorna som fått relativt god utdelning i bedömningpoäng ändå, men nu var det slående hur få det var som visade prov på den smidighet i tölt som jag tittar efter och anser vara så viktig.

Jag har under ett antal år talat mig varm för och även skrivit flera inlägg (dessa kan du läsa här) i tidningen Islandshästen om behovet av nationella mönstringar. SIF bör söka efter och skapa möjligheter för uppfödare att få befäst en uppfödnings kvalitet. Det ger stimulans både för uppfödares utveckling och ger ett bra försäljningsargument.
Dvs SIF bör hitta en nationell form för kvalitetsbedömning av islandshästar och den ska vara standardiserad så att människor vet att kvalitetsbedömningen är konsekvent och har ett värde.

Jag avser inte någon ”återgång” till nationella bedömningar (det blir gammalt tänk då i gamla spår – jag kallar det för ”nationellt” därför att FEIF bedömningar måste följa vissa regler men att ett lands förbund också måste kunna ha viss frihet att kunna stimulera aveln och kvaliteten på hästarna i sitt eget land. Jag kan inte tänka mig annat….). SIF behöver titta på möjligheter att komplettera avelsbedömningar med något mer. Det behövs för att stimulera avel och uppfödning.  Samtidigt som en sådan här ingång säkert skulle öppna för ökat deltagande i avelsvisningar på FEIF-nivå. Vilket också är en stor fråga…

Det är nödvändigt att hitta ett sätt att mönstra unghästar, eftersom marknaden är så fullmatad med unghästar med diverse tillblivelsebakgrund. Alla med samma prisbild. Det finns alltså ingen vettig prisspridning. Det är bara försäljningssvada i annonserna som gäller. Och hur ska en köpare med mindre islandshästerfarenhet kunna veta vilken häst som har kvalitet om det inte finns något mer att visa upp än ”välformulerad” text?  Många köpare har helt enkelt inte förmågan att kunna sålla via bilder och text. Och vad gäller hästens BLUP är det en statistisk beräkning av hästens kommande avelsvärde grundat på föräldrarnas BLUP. Inte en garanti på hur passande som ridhäst just den hästen är som individ. Inget kvitto på individens kvalitet...

En tapper, godmodig och arbetsvillig islandshäst är något av det mest fantastiska man kan ha att göra med.

Men tyvärr kan denna tålmodighet och arbetsvillighet vara negativ.

Unga hästar med mycket talang som gör allt för att tillfredsställa ryttaren som lätt går för fort fram eftersom hästen har så lätt för sig.

Skadade hästar som kämpar på så gott det går, trots att de har ont.  

Det kräver lyhörda människor för att tolka signalerna rätt. Hästarna visar trots allt signaler även om de inte är tydliga. En del människor ignorerar signalerna eftersom de har annat för ögonen medan andra inte förstår signalerna av ren okunskap.

En del av de hästar som överpresterar blir återställda när någon inser hur det är ställt med dem och agerar. Andra hästar kan aldrig mer bli vad de en gång varit.

Varför utannonseras så många föl redan när de bara är några månader gamla? Jag tycker verkligen det är uppvisande av dåligt omdöme när det i annonser talas om att fölet är leveransklart vid sex månaders ålder. Har det varit ett förhastat beslut och fölägaren har insett vilket arbete och ansvar det är att ha ett föl och så småningom en unghäst?

De som väljer att ta ett föl utan större eftertanke - hur mycket kan de om islandshästen och vad som är rastypiskt? Kan de bedöma gångartsanlag och ridhästtalang på ett korrekt sätt. (OBS med ridhästtalang talar jag inte om enbart tävlingshästar utan talang för att bli en trevlig och mångsidig ridhäst)

I den allmänna debatten talas det om självsanering men hur ska köpare välja bra ridhästar om de inte har kunskaper om vad som är bra gångarter och bra ridhästegenskaper för en islandshäst?

Jag anser att det blir för kostsamt för islandshästrasen och de enskilda islandshästarna att låta aveln bli helt självsanerande. Det behövs ett visst urval och kvalitetsbedömning av de hästar som ska användas i avel. Och även av de unghästar som sedan ska bli ridhästar. Sedan är det en annan sak att det system som finns nu skulle kunna förbättras. Både prismässigt och tillgångsmässigt.

Jag tycker att det är alldeles för mycket inriktning på att köpa ungston som det ska tas föl på utan urskillning. Det är alldeles för lite fokus på islandhästen som ridhäst. Valacker är utmärkta ridhästar, men av någon anledning är det för det mesta ston som efterfrågas. Varför denna strävan efter föl men inte efter ridhästar? Föl förblir inte alltid föl. De växer upp och ska bli trevliga hästar, annars går de en tråkig och stressande framtid till mötes som "vandringspokaler" dvs med många ägarbyten och krav på prestationer som hästarna inte kan leverera. Man måste ta sitt ansvar när man väljer att ta fram ett föl och se till att fölet får de förutsättningar den behöver för att blir en trevlig ridhäst, både genetiskt och uppväxtmässigt. För hästens skull.

Sentimentalavel som många talar om är inget fel i - om sentimentalaveln är äkta - dvs man är klarsynt när det gäller hästen man har, valet av sto och hingst, vilket arbete det innebär med föl och unghästar och också behåller det föl man valt att ta fram en rimlig tidsperiod. Men att skylla på sentimentalavel för att "ta föl", inte veta tillräckligt om avel och uppfödning och sedan inte vilja behålla det man avlat fram mer än högst sex månader ger inte islandshästrasen ridhästkvalitet och en kvalitetsmångfald.

Jag önskar att människor som engagerar sig i avelsdebatten gör det också ur islandshästens och naturens perspektiv. Det finns så mycket att förvalta och bevara. Samtidigt som det finns vissa saker som kan förbättras.

Men bevara anknytningen till den historiska användningen och hur islandshästen skapats genom naturligt urval. Vi kan hjälpa naturen på traven till en viss del genom att förbättra ur perspektivet att islandshästen används som ridhäst och vissa hållbarhetsaspekter. Men andra saker bör vi respektera och inte förändra.

Och vad jämför man med? Vilka erfarenheter har man av islandshästar och deras gångarter?

Det tvistas om vad som ger bra ridhästegenskaper exteriört sett för en islandshäst. En sak kan vara säker och det är att det som betraktas som visuellt vackert inte alltid är det ultimata för ridbarheten. Och det "visuellt vackra" är för mycket präglat av andra hästrasers värderingar.

Ta hänsyn till pass och tölt, balansen mellan gångarterna. Islandshästen ska kunna röra sig lätt och ledigt i hagen oberoende av vilken gångart den väljer. Behärska sina rörelser, leka fjäderlätt, byta riktning, rusa iväg i kraftfull fart med flygande man och stolt svajande svans. Det ska vara en glädje för åskådaren att titta på hästens rörelser och lek.

Som uppfödare är det en sann glädje att kunna gå ut i hagen och se sådana uppvisningar av unghästarna. Det är värt allt arbete och alla kostnader. Glädjen att få uppleva en häst som dansar och visar upp en sådan livslust och kroppskoordination gör att tiden stannar upp en stund. Och skapar också en spänd förväntan på vad hästen kommer att prestera som ridhäst.

Det är så viktigt hur hästen rör sig i frihet. Där läggs grunden för ridbarheten och hållbarheten. Där visar hästen sin naturliga balans och hur den behärskar sina gångarter. Vid avelsurval låser alltför många in sig i värderingar om hur hästen ser ut under ryttare och glömmer att se efter hur den rör sig när den släpps fri i hagen.

Ett bra avelssto är mycket viktigt vid avel och uppfödning. Det är alla överens om.

Men varför i all världen handlar det så mycket om värdering av hingstar, val av hingstar och statistik av hingstar?

Avelsston har en undanskymd plats och framhävs inte särskilt ofta.

Även BLUP-systemet fungerar bäst på avelshingstar. För avelsston är systemet tämligen diskriminerande eftersom ett sto inte kan få mer än max ett föl per år. Avelsstona har tiden emot sig eftersom BLUPnedräkningen tuggar på.

Och urvalet på kanske 10 avkommor totalt tillåter inte några större avvikelser på någon avkomma för att värderingen blir sned. En avelshingst kan lätt komma upp i 100 avkommor. Att välja ut de tio bästa där och deras resultat kan inte jämföras med stoets tio och deras resultat.

Hur är det egentligen med avelsmålet och hur det tolkas och tillämpas?
Är det en brukshäst som värderas, mäts och belönas när det gäller genetiska egenskaper - dvs en häst som hänger med i alla väder och klarar varierande miljöer och växlande krav? En verkligt bra ridhäst och dessutom en häst som klarar oväder, är en hjälp när nöden kräver?

Det är inte bra att aveln i Sverige är så uppdelad på "avelshästar"och avelsbedömningar i ena änden och "ridhästar" och tävling/prestation i den andra. Och ingen naturlig koppling däremellan. BLUP styrs bara av avelsbedömningar och ridhästarna är på något sätt frikopplade. Det verkar som det är många som inte bryr sig om sambandet mellan bra avelsston och bra ridhästar. Avelsstona ska producera avelshästar enligt systemet och de premienivåer som är framtagna. Hur bra ridhästar ett avelssto ger verkar vara ointressant - eller? 

Det ger en allt kraftigare uppdelning i två grupper : utställningshästar och ridhästar.

Att det skulle bli så att det väcker allmän uppståendelse om en hästs allsidighet om den i framtiden platsar i båda grupperna tycker jag skulle vara beklagligt.

Vad är en femgångare? Det finns många åsikter om det. Själv tycker jag att en femgångare är en häst med fem gångarter som den lätt kan röra sig i. Det vill säga - en häst med med långsam och stel och styv pass är ingen femgångare. Många gånger beror stel och styv pass på att något inte stämmer hos hästen. Det är många hästar som rör sig på det sättet som blir kallade för femgångare. Det är inte rättvist varken mot hästen eller mot begreppet "femgångare".

En häst rör sig inte frivilligt stelt och styvt, eftersom det är obehagligt och krävande för hästen. Hästar vill röra sig med en bekväm känsla. Då kommer spänsten och glädjen.
 
Att hästen rör sig "frivilligt" menar jag är kännetecknet för ett äkta gångartsanlag. Hästen ska kunna röra sig i gångarten utan att känna obehag.

Hur stora hagar man har och hur inbjudande de är till sysselsättning för hästarna spelar också roll för att de ska hålla sig i lagom hull och få en bra grundkondition. En för liten hage eller en hage som inte inbjuder till sysselsättning och lek gör att hästarna står still och äter i brist på något bättre att fördriva tiden med. Och finns det då inte heller "fri tillgång" till mat så står de och hänger halvsovande i en hörna av hagen istället.

En sak som är mycket viktig för hur bra "fri tillgång" fungerar är att hästarna fått rätt start som föl och unghästar. Alltså lagom hull, möjlighet till mycket rörelse och lek och bra verkning.

www.iaodenni.nu tar upp verkning, skoning och viktning.  Härligt att läsa.

Jag tycker det är alldeles för mycket slentrian i att trixa med vinklar, höga/låga trakter och vikter.

Det är viktigt att ge hästen möjlighet att röra sig lätt och korrekt. Belöningen för det får man genom en häst som rör sig lätt och avslappnat i hagen och blir hållbar.  Både genom att det inte blir någon onödig belastning på ben, rygg och hovar och att hästen rör sig mer i hagen - den får bra grundkondition och grundmuskulatur.