Uppfödning med värde och kvitto på det.

Jag har under ett antal år talat mig varm för och även skrivit flera inlägg (dessa kan du läsa här) i tidningen Islandshästen om behovet av nationella mönstringar. SIF bör söka efter och skapa möjligheter för uppfödare att få befäst en uppfödnings kvalitet. Det ger stimulans både för uppfödares utveckling och ger ett bra försäljningsargument.
Dvs SIF bör hitta en nationell form för kvalitetsbedömning av islandshästar och den ska vara standardiserad så att människor vet att kvalitetsbedömningen är konsekvent och har ett värde.

Jag avser inte någon ”återgång” till nationella bedömningar (det blir gammalt tänk då i gamla spår – jag kallar det för ”nationellt” därför att FEIF bedömningar måste följa vissa regler men att ett lands förbund också måste kunna ha viss frihet att kunna stimulera aveln och kvaliteten på hästarna i sitt eget land. Jag kan inte tänka mig annat….). SIF behöver titta på möjligheter att komplettera avelsbedömningar med något mer. Det behövs för att stimulera avel och uppfödning.  Samtidigt som en sådan här ingång säkert skulle öppna för ökat deltagande i avelsvisningar på FEIF-nivå. Vilket också är en stor fråga…

Det är nödvändigt att hitta ett sätt att mönstra unghästar, eftersom marknaden är så fullmatad med unghästar med diverse tillblivelsebakgrund. Alla med samma prisbild. Det finns alltså ingen vettig prisspridning. Det är bara försäljningssvada i annonserna som gäller. Och hur ska en köpare med mindre islandshästerfarenhet kunna veta vilken häst som har kvalitet om det inte finns något mer att visa upp än ”välformulerad” text?  Många köpare har helt enkelt inte förmågan att kunna sålla via bilder och text. Och vad gäller hästens BLUP är det en statistisk beräkning av hästens kommande avelsvärde grundat på föräldrarnas BLUP. Inte en garanti på hur passande som ridhäst just den hästen är som individ. Inget kvitto på individens kvalitet...


Böljande tölthästar...

Funderar på om det är ridsättet med alltför inriktad "påtyglenprincipen" som gjort att den "vibrerande och böljande" töltrörelsen blivit alltmer sällsynt...

Även framstående tölthästar har alltmer en "tvåtaktstendens" och man ser inte heller så ofta den lätta pendelrörelsen, där den töltande hästen ställer sitt huvud omväxlande till höger och vänster, en rörelse som följer hästens taktfasta fyrtakt.

Det är en härlig känsla att sitta på en häst med smidig tölt där kroppen är mjuk och i balans. Man kan känna den böljande och vibrerande töltrörelsen i ryggen/manken och också se den uppåtgående pendlande rörelsen i nacken och halsen. Nacken (och nu talar jag alltså om punkten strax bakom öronen) "studsar uppåt" samtidigt som halsen och huvudet pendlar lätt från sida till sida i takt med benens och bogbladens rörelser.
Förr vet jag att det talades en hel del om att inte störa en häst som gick korrekt i tölt på det här sättet. Man skulle fjädra i handlederna för att ge hästens rörelse i hals och huvud det utrymme den behövde. Inget som direkt syntes från marken men som hästen for väl av. Hästen skulle gå med fin balans och bära sig själv, så gott som inget stöd i tygeln.

Jag hör aldrig något sådant nu. Mest talas det om att hästarna ska gå i form i tölt som då tyvärr blir någon låst variant med krum nacke. Hästen får inte heller något utrymme för pendelrörelsen. Strama tyglar är det som gäller. Och minimala volter som träningsstrategi.
Jag tycker jag alldeles för ofta ser uppdragna hästmungipor och spända halsar och käkar på töltande hästar.

RSS 2.0