Islandshästen och ryttaren
Jag har nyligen startat en sida på Facebook ( https://www.facebook.com/Icelandichorses) för att väcka eftertanke och diskussion och vill här lägga ut en utförlig förklaring om vilka funderingar som ligger bakom skapandet av denna sida. Den första informationstexten var präglad av upprördhet på grund av en stackars häst jag sett och texten var inte helt genomtänkt och har till viss del väckt reaktioner som inte var avsedda. Jag har justerat informationstexten till sidan så att den förhoppningsvis speglar den eftertanke jag vill uppnå hos dem som rider islandshäst.
För det finns de som av okunskap lägger på tunga boots och tyngre skor på en häst som går på framdelen och har taktproblem i tron att det ska hjälpa. Istället förvärrar det problemen för hästen och den blir ännu mer framtung.
Och sedan finns det de som hört det sägas att långa tår på hovarna ska hjälpa och börjar prova det för att hitta takt och balans och sedan kommer viktboots och tunga skor också på. Och hästen får med stor sannolikhet kotledsinflammation och andra belastningssjukdomar.
Än värre finns det de som har kunskap men som istället använder den till att ta genvägar som är verkligt skadliga för hästen. Jag har sett sorgliga exempel på det i verkligheten.
Och jag ser en form av aktionshysteri som har tilltagit de senaste tre åren. Exempelvis Facebook översvämmas av bilder på islandshästar som lyfter frambenen på alla möjliga och omöjliga sätt (tråkig tendens med tanke på att det ska vara en allsidig ridhäst och inte en häst som enbart kan lyfta på frambenen).
Alla håller sig dessutom inte till justa metoder för att uppnå en stor frambensaktion.
Med justa metoder menar jag långsiktig träning och uppbyggnad av hästen och god ridteknik. Det tar år att komma dit för en kunnig ryttare med en häst som har förutsättningarna och det finns inga genvägar.
Men det finns också ett tak i aktionen som inte kan överskridas utan trixande på hästarnas bekostnad. Med tak menar jag att hästen inte kan röra sig på det sättet utan risken för skador uppstår - och då talar jag om olika typer av tramp- och strykningsskador. Exempel är "Overreaching", "Scalping" och "Elbow-hitting"
Om en manipulation enbart sker med ökad aktion i syfte och inget annat så förstärks ofta en "onormal" rörelse. Dvs lätta "felställningar" i benställningarna, som egentligen inte skulle orsaka några problem, ger problem pga manipulationen och att hästen inte kan hålla en korrekt balans.
Jag vet också att dessa strykningskador ökat under årens lopp och att det diskuterats om orsaken till det även på Island. Jag vill minnas att det även skrevs en artikel om det i Islandshästen för några år sedan.
Jag fruktar att det kommer att bli alltmer idoga försök att komma över det här aktionstaket (och det förekommer redan - i tysthet och har så gjort under ett antal år). Och jag ser influenser smyga sig in från traditioner som tillämpas för gångartshästar i USA som inte passar till islandshästen eller till någon häst över huvudtaget.
Här spelar FEIF-regler och bedömningstillämpningar en stor roll på hur islandshästridningen kommer att utvecklas. Dessutom blir framgångsrika ekipage förebilder. På gott och ont. Och utrustning som används av ett framgångsrikt ekipage blir också populärt. Därför är det mycket viktigt att reglerna är stränga om vilken utrustning som får användas. Och att bedömningsproceduren säkerställs så att det är de som går den justa vägen som belönas och inte de som tar genvägarna. Det är också viktigt att det mycket tydligt visas att det är så.
Och reglerna för vikter måste finnas och de bör definitivt inte höjas. Jag anser att aveln skulle främjas om det var samma regler för utrustning vid avelsvisning som vid tävling. För det är ridhästar vi ska avla fram och det skulle bli betydligt lättare för människor att kunna se överensstämmelse mellan prestationerna. Jag vill definitivt inte att tävlingsbestämmelserna ska överföras till avelsvisningarna där det finns betydligt strängare regler när det gäller utrustning på ben och hovar.
Sedan kan så klart åsikterna gå isär om verkligen islandshästen som ras ska ha en extrem aktion i alla tempon och i alla gångarter. Jag ser - tyvärr - den tendensen. Jag skriver tyvärr därför att jag anser inte att det är funktionellt. Och det är inte bra för en unghäst om den rör sig så i hagen. En sådan häst har ofta taktproblem och har svårt att själv bygga upp den grundmuskulatur som den annars skulle gjort under sin uppväxt. Det blir en ridhäst som blir svår att bygga upp i muskulatur och det tar mycket längre tid för hästen att hitta balansen både med och utan ryttare. Det i sin tur orsakar taktproblem och karusellen är igång.
För det finns de som av okunskap lägger på tunga boots och tyngre skor på en häst som går på framdelen och har taktproblem i tron att det ska hjälpa. Istället förvärrar det problemen för hästen och den blir ännu mer framtung.
Och sedan finns det de som hört det sägas att långa tår på hovarna ska hjälpa och börjar prova det för att hitta takt och balans och sedan kommer viktboots och tunga skor också på. Och hästen får med stor sannolikhet kotledsinflammation och andra belastningssjukdomar.
Än värre finns det de som har kunskap men som istället använder den till att ta genvägar som är verkligt skadliga för hästen. Jag har sett sorgliga exempel på det i verkligheten.
Och jag ser en form av aktionshysteri som har tilltagit de senaste tre åren. Exempelvis Facebook översvämmas av bilder på islandshästar som lyfter frambenen på alla möjliga och omöjliga sätt (tråkig tendens med tanke på att det ska vara en allsidig ridhäst och inte en häst som enbart kan lyfta på frambenen).
Alla håller sig dessutom inte till justa metoder för att uppnå en stor frambensaktion.
Med justa metoder menar jag långsiktig träning och uppbyggnad av hästen och god ridteknik. Det tar år att komma dit för en kunnig ryttare med en häst som har förutsättningarna och det finns inga genvägar.
Men det finns också ett tak i aktionen som inte kan överskridas utan trixande på hästarnas bekostnad. Med tak menar jag att hästen inte kan röra sig på det sättet utan risken för skador uppstår - och då talar jag om olika typer av tramp- och strykningsskador. Exempel är "Overreaching", "Scalping" och "Elbow-hitting"
Om en manipulation enbart sker med ökad aktion i syfte och inget annat så förstärks ofta en "onormal" rörelse. Dvs lätta "felställningar" i benställningarna, som egentligen inte skulle orsaka några problem, ger problem pga manipulationen och att hästen inte kan hålla en korrekt balans.
Jag vet också att dessa strykningskador ökat under årens lopp och att det diskuterats om orsaken till det även på Island. Jag vill minnas att det även skrevs en artikel om det i Islandshästen för några år sedan.
Jag fruktar att det kommer att bli alltmer idoga försök att komma över det här aktionstaket (och det förekommer redan - i tysthet och har så gjort under ett antal år). Och jag ser influenser smyga sig in från traditioner som tillämpas för gångartshästar i USA som inte passar till islandshästen eller till någon häst över huvudtaget.
Här spelar FEIF-regler och bedömningstillämpningar en stor roll på hur islandshästridningen kommer att utvecklas. Dessutom blir framgångsrika ekipage förebilder. På gott och ont. Och utrustning som används av ett framgångsrikt ekipage blir också populärt. Därför är det mycket viktigt att reglerna är stränga om vilken utrustning som får användas. Och att bedömningsproceduren säkerställs så att det är de som går den justa vägen som belönas och inte de som tar genvägarna. Det är också viktigt att det mycket tydligt visas att det är så.
Och reglerna för vikter måste finnas och de bör definitivt inte höjas. Jag anser att aveln skulle främjas om det var samma regler för utrustning vid avelsvisning som vid tävling. För det är ridhästar vi ska avla fram och det skulle bli betydligt lättare för människor att kunna se överensstämmelse mellan prestationerna. Jag vill definitivt inte att tävlingsbestämmelserna ska överföras till avelsvisningarna där det finns betydligt strängare regler när det gäller utrustning på ben och hovar.
Sedan kan så klart åsikterna gå isär om verkligen islandshästen som ras ska ha en extrem aktion i alla tempon och i alla gångarter. Jag ser - tyvärr - den tendensen. Jag skriver tyvärr därför att jag anser inte att det är funktionellt. Och det är inte bra för en unghäst om den rör sig så i hagen. En sådan häst har ofta taktproblem och har svårt att själv bygga upp den grundmuskulatur som den annars skulle gjort under sin uppväxt. Det blir en ridhäst som blir svår att bygga upp i muskulatur och det tar mycket längre tid för hästen att hitta balansen både med och utan ryttare. Det i sin tur orsakar taktproblem och karusellen är igång.
Kommentarer
Trackback
