Funderingar - islandshästar i allmänhet och i synnerhet

En sak som jag funderar över är - som jag upplever det - tendensen att tro att BLUP stämmer till 100% på en enskild obedömd/ickepresterande häst som man inte ens sett.

En häst som inte är bedömd eller har presterat något är ett osäkert kort. Har man erfarenhet kan man göra en bedömning av hästens rörelser och temperament om man får se den i rörelse och hantera den. Det är också bra om man kan titta på dess föräldrar. Men inte kan man göra en bedömning genom att bara titta på ett papper.

Totala BLUP-siffran på en osedd häst är en förutsägelse. Den stämmer inte till 100% - Det är som en smörgås som kastas upp i luften och snurrar runt. Ska den falla med smörsidan neråt eller uppåt?
Ja inte kan man förutspå det helt träffsäkert. Förutom att man med säkerhet kan säga att antingen landar smörgåsen med smörsidan uppåt eller landar den med smörsidan neråt.

Brer man smör på en brödskiva så ökar chansen att smörsidan kommer uppåt. Men det är fortfarande inte så att den alltid gör det.

Givetvis bör man använda bra individer i aveln för att öka chansen att det blir en "smörsida som kan landa uppåt", vilket inte alltid är så enkelt, eftersom det delvis  beror på slumpen. Och BLUP kan helt enkelt inte styra slumpen.

En erfaren och kunnig avlare kan förbättra sannolikheten för att det blir en häst med bra egenskaper - genom att använda sin känsla för vilka individer som passar ihop. Denna känsla och erfarenhet kan aldrig BLUP ersätta.

BLUP kan vara ett av flera hjälpmedel, men INTE det enda som kan tala om vilken individ som ska användas i avel. Och BLUP är statistik som är urvalsbaserat. Det sker urval både hos hästägaren och hos tränaren och i vissa fall så tidigt som hos hingstägaren. De hästar som inte kan få så hög totalbedömning vid en avelsbedömning sållas bort. Både pga BLUP-påverkan och pga kostnadsbesparing.

Jag känner till flera erfarna avlare som har äldre avelsston som gett bra ridhästar som presterat bra både på avelsbedömning och i tävlingssammanhang. Trots att individerna är bra, så är det mycket svårt att höja en BLUP som räknas ner varje år pga "justering för rasens utveckling".

BLUP har också, förutom sin inflation, de senare åren börjat likna aktiespekulationer och svänger också på samma sätt som börsen. En del vågar inte visa sina hästar med högt BLUP eftersom då kursen sjunker liksom priset på hästen. Att BLUP-värden kan variera så mycket från år till år, visar också hur osäkert det egentligen är att satsa på BLUP som enda urvalsmetod.

Tänk på hur fel det kan bli att tvärsäkert klassa en osedd häst. Här är det fråga om tre möjligheter (dvs inte bara smörsida upp eller ner). Det kan bli rätt, det kan bli som "Kejsarens nya kläder", eller så blir det en "nollning".

Ungefär som att någon skickar en matsäck med smörgåsar till en utflykt. Alla äter med god aptit. Avsändaren frågar sedan gruppen om de hemmagjorda smörgåsarna var goda och får svaret: "Ha, du ljuger. Det är inte dina smörgåsar. Du har inte ens nåt smör att bre med. Det läste vi i tidningen i morse."


(Blup är en statistikdatabas över avelsvisade hästars delegenskaper. Varje egenskap får ett omräknat värde. Hästen får också en totalsumma, ett viktat medelvärde av egenskaperna. Grundat på dessa värden kan en avkomma få en BLUP-värdering som sedan justeras när/om avkomman själv visas. För närvarande ligger antalet visade hästar på 9% av alla hästar födda i Sverige 2001-2005).

I Islandshästen nr 9 2011 fanns det en artikel "Vilken typ av häst avlar vi i Sverige?".

Statistik är väl alltid trevligt att läsa om man tar det för vad det är och inser att man inte kan överföra statistik till en enskild individ och framför allt inser att statistik är en sammanställning av det som varit och inte en sammanställning av det som komma skall. Jag gillar inte alltid de tolkningar som görs, eftersom de ofta inte är objektiva.

Jag har inte sett själva statistikrapporten eller hörde föredraget men jag reagerar på slutsatsen i artikeln att man i Sverige avlar vackra hästar med goda femgångsegenskaper.
Denna slutsats dras i artikeln genom de 9 procent som visats av hästar födda 2001-2005 (dvs i genomsnitt 180 st  hästar per år av 2000 st hästar). Hur ligger det till med de övriga 91 procenten ? (dvs i genomsnitt 1820 st hästar per år av 2000 st hästar) Och hur många av de 9 procent som visats är vackra femgångare? Och hur många av dem är importer? Eller är detta en presentation av enbart svenskfödda hästar?

Det står också i denna artikel att många 4-åriga ston visats som inte visat pass. Då är dessa fyraåringar inte bevisat goda femgångare. Statistik är statistik och kan inte användas som en garanti för en avelsbedömning på minst 8.0 i en gångart.

Likaså kan man inte garantera att en obedömd häst med en BLUP på 115 och över är en toppindivid om det helt grundar sig på förutsägelser och statistik. Sannolikheten för att denna siffra stämmer är högst 50-50. Dvs som jag skrev i ett tidigare inlägg. En halvsanning eller en halvlögn. Och en toppindivid är för mig en häst som har minst 8,0 i samtliga delpoäng i ridegenskapsbedömningen. Och bör ha minst 8,5 i tölt och pass. Eller en häst som genom prestation visat mycket fina resultat  i femgång och pass.

En annan slutsats man skulle kunna göra från texten är att exteriören som belönas i Sverige inte ger de bästa förutsättningarna för de bästa femgångsridegenskaperna.

Och missförstå mig inte - jag tycker det skulle vara positivt om avelsmålet för alla är hästar med goda femgångsegenskaper, eftersom jag själv anser att passen behövs för att behålla allsidigheten i hästen. Jag anser att passen ger en möjlighet att bibehålla den snabba och starka hästen, dvs en motverkan till de hästar med stor frambensaktion som inte bygger på muskulatur och balans. Många av dessa klarar inte av snabb tölt och i förlängningen snabb pass eftersom de helt enkelt inte är byggda för det och har svårt att bygga upp den styrka som behövs.

Men jag själv tror då inte på att det verkligen är så att det med 100% sannolikhet avlas vackra hästar med goda femgångsegenskaper i Sverige. Inte via den fakta som presenterats i artikeln.

Däremot har det visats några mycket fina svenskfödda femgångshästar i år. Vilket är glädjande.

Jag har nyligen startat en sida på Facebook ( https://www.facebook.com/Icelandichorses) för att väcka eftertanke och diskussion och vill här lägga ut en utförlig förklaring om vilka funderingar som ligger bakom skapandet av denna sida. Den första informationstexten var präglad av upprördhet på grund av en stackars häst jag sett och texten var inte helt genomtänkt och har till viss del väckt reaktioner som inte var avsedda. Jag har justerat informationstexten till sidan så att den förhoppningsvis speglar den eftertanke jag vill uppnå hos dem som rider islandshäst.

För det finns de som av okunskap lägger på tunga boots och tyngre skor på en häst som går på framdelen och har taktproblem i tron att det ska hjälpa. Istället förvärrar det problemen för hästen och den blir ännu mer framtung.

Och sedan finns det de som hört det sägas att långa tår på hovarna ska hjälpa och börjar prova det för  att hitta takt och balans och sedan kommer viktboots och tunga skor också på. Och hästen får med stor sannolikhet kotledsinflammation och andra belastningssjukdomar.

Än värre finns det de som har kunskap men som istället använder den till att ta genvägar som är verkligt skadliga för hästen. Jag har sett sorgliga exempel på det i verkligheten.

Och jag ser en form av aktionshysteri som har tilltagit de senaste tre åren. Exempelvis Facebook översvämmas av bilder på islandshästar som lyfter frambenen på alla möjliga och omöjliga sätt (tråkig tendens med tanke på att det ska vara en allsidig ridhäst och inte en häst som enbart kan lyfta på frambenen).

Alla håller sig dessutom inte till justa metoder för att uppnå en stor frambensaktion.

Med justa metoder menar jag långsiktig träning och uppbyggnad av hästen och god ridteknik. Det tar år att komma dit för en kunnig ryttare med en häst som har förutsättningarna och det finns inga genvägar.

Men det finns också ett tak i aktionen som inte kan överskridas utan trixande på hästarnas bekostnad. Med tak menar jag att hästen inte kan röra sig på det sättet utan risken för skador uppstår - och då talar jag om olika typer av tramp- och strykningsskador. Exempel är "Overreaching", "Scalping" och "Elbow-hitting"

Om en manipulation enbart sker med ökad aktion i syfte och inget annat så förstärks ofta en "onormal" rörelse. Dvs lätta "felställningar" i benställningarna, som egentligen inte skulle orsaka några problem, ger problem pga manipulationen och att hästen inte kan hålla en korrekt balans.

Jag vet också att dessa strykningskador ökat under årens lopp och att det diskuterats om orsaken till det även på Island. Jag vill minnas att det även skrevs en artikel om det i Islandshästen för några år sedan.

Jag fruktar att det kommer att bli alltmer idoga försök att komma över det här aktionstaket (och det förekommer redan - i tysthet och har så gjort under ett antal år). Och jag ser influenser smyga sig in från traditioner som tillämpas för gångartshästar i USA som inte passar till islandshästen eller till någon häst över huvudtaget.

Här spelar FEIF-regler och bedömningstillämpningar en stor roll på hur islandshästridningen kommer att utvecklas. Dessutom blir framgångsrika ekipage förebilder. På gott och ont. Och utrustning som används av ett framgångsrikt ekipage blir också populärt. Därför är det mycket viktigt att reglerna är stränga om vilken utrustning som får användas. Och att bedömningsproceduren säkerställs så att det är de som går den justa vägen som belönas och inte de som tar genvägarna. Det är också viktigt att det mycket tydligt visas att det är så.

Och reglerna för vikter måste finnas och de bör definitivt inte höjas. Jag anser att aveln skulle främjas om det var samma regler för utrustning vid avelsvisning som vid tävling. För det är ridhästar vi ska avla fram och det skulle bli betydligt lättare för människor att kunna se överensstämmelse mellan prestationerna. Jag vill definitivt inte att tävlingsbestämmelserna ska överföras till avelsvisningarna där det finns betydligt strängare regler när det gäller utrustning på ben och hovar.

Sedan kan så klart åsikterna gå isär om verkligen islandshästen som ras ska ha en extrem aktion i alla tempon och i alla gångarter. Jag ser - tyvärr - den tendensen. Jag skriver tyvärr därför att jag anser inte att det är funktionellt. Och det är inte bra för en unghäst om den rör sig så i hagen. En sådan häst har ofta taktproblem och har svårt att själv bygga upp den grundmuskulatur som den annars skulle gjort under sin uppväxt. Det blir en ridhäst som blir svår att bygga upp i muskulatur och det tar mycket längre tid för hästen att hitta balansen både med och utan ryttare. Det i sin tur orsakar taktproblem och karusellen är igång.

har det varit när det gäller bedömningar. Verkligt roligt att det kommit fram ett antal riktigt bra femgångare. Enligt min mening har det varit alltför stort fokus på fyrgångare i Sverige under de senare åren. Men med sådana här resultat så kanske några rykten om femgångare - som jag tycker är fördomar - bleknar bort.

En femgångare i ordets rätta bemärkelse har en taktren vägvinnande skritt, spänstig vägvinnande trav, taktren galopp, mycket bra tölt i flera tempon och så kronan på verket - en pass som är flygande och snabb.

Det är viktigt att ha en öppen diskussion när det gäller avel och uppfödning och också definiera de termer som man använder. Ett exempel är ordet "vacker" och "bra lynne".

"Vacker" kan ju innefatta väldigt mycket. Det beror ju helt på vad man har för bakgrund. Jag tycker t ex att en islandshästs överlinje med ett långt lätt sluttande och välmusklat kors och svansfästet på rätta stället är vackert och upplever många halvblods överlinje som mindre vackert om man säger så. Halvblodsintresserade som haft halvblodens överlinjer omkring sig tycker säkert att en sådan överlinje som jag nämner ser konstig ut. Därför är det inte bra att ha avelsriktlinjer som använder sig av ett ord som "vacker" utan att mycket klart definiera vad "vacker" är.

"Bra lynne" är också ett begrepp som kräver referenspunkter. För mig är en häst med bra lynne en häst som inte har för mycket flyktinstinkt, är uppmärksam, intelligent och har en naturlig vilja att röra på sig och samarbeta.

Ett bra lynne på en uppfödning är resultatet av ston med bra lynne, strävan efter att välja hingst med bra lynne och sedan rätt hantering.
Efter snart fyrtio års uppfödning så vet jag av erfarenhet att temperamentet på fölen kan skilja sig betydligt efter olika hingstar där stoet är densamma. Medan de många gånger inte skiljer sig särskilt mycket med samma hingst som far.

Två föräldrar med mycket flyktinstinkt är ju inte så lämpligt att kombinera. Mycket flyktinstikt har man inte någon nytta av varken på tävlingsbanor eller daglig dags.

Emellanåt kan jag uppleva en lätt frustration av att proportioner bedöms via mått på bredd, djup och höjd på enskilda kroppsdelar på hästen. Istället för att bedöma att huvud passar till hals som passar till kropp som passar till ben som passar till hovar.

Inte bra:
En häst går i medeltempo trav i fyrtakt för att frambensrörelserna är så överdrivna och bakbenen hänger inte med. Ekipaget är ivrigt påhejat av publiken som är förblindad av frambensrörelserna.
Ännu värre: Hästen får 10 p för trav av domarna.

Det är inte domarnas fel - de följer bedömningsreglerna som tagits fram av FEIF.

Det behövs verkligen en genomgång av bedömningsdefinitionerna. Något har gått snett. Och ännu värre lär det bli för islandshästarna och islandshästrasen om inte detta tas upp och stoppas i sin linda.

Sådana här bedömningsregler lockar säkerligen mindre hänsynsfulla i allra högsta grad till överdriven manipulering av hästars frambensrörelser.  

Det har förekommit en hel del diskussioner om islandshästar och deras behov av vindskydd. En del går till och med så långt att de påstår att islandshästar inte behöver något skydd alls. Naturligtvis ska de ha tillgång till vindskydd. Allt annat vore fel. En islandshäst söker skydd när den behöver det. Men den kan undvika att använda vindskydd som finns av olika orsaker.

Det vi som hästägare måste se till är att ordna så att vindskyddet är behagligt för hästarna och att de känner sig trygga där. Det är också nödvändigt att se till så att rangordningen kan upprätthållas även i vindskyddet. Annars kan det bli så att ranglåga hästar inte vågar gå in.

Skuggigt läge med hänsyn till gassande sol under sommaren, mer än en utgång så att ingen häst blir inträngd, högt läge/väldränerat så att underlaget inte blir blött. Inte för dragigt läge. Inte utfodra i vindskyddet så att det blir rangkamp om maten inne i skyddet. Då blir en ranglåg häst utan både skydd och mat. Övriga hästar blir stressade och vindskyddet får inte den funktion som det är tänkt.

Vindskyddet ska vara en avkopplande plats som ger skydd för väder och vind. Sedan är det islandshästen själv som får avgöra när den behöver skydd för vädret eller helt enkelt vill stå där och koppla av en stund. Men det är enbart de två faktorerna som ska avgöra om den går in i vindskyddet eller inte.

Vart har de praktiska erfarenheterna för bedömning av exterör för ridbarhet tagit vägen?
Sadelläge, tillräcklig bredd i bogarna, vinklar för kraft?

Jag anser att det finns alltför många islandshästar med hög exteriörbedömning som:
- står bakom sig
- har dålig bogbredd
- har dålig plats för lungor
- har framåtlutande rygg
- har en stram halsöverlinje
- har dålig plats för spottkörtlarna
- har dåligt utvecklad muskulatur

Jo, 1+1 kan bli 3 avelsmässigt sett ;-), men inte alltid när det gäller avelsframsteg. 

Hur kan någon överhudtaget tro att avelsurval och avelsmål enbart uppnås med matematik och pappersarbete?
Det är gener - arvsanlag - som kombineras. Hur de yttrar sig hos individen kan verkligen inte beräknas med hästBLUP1 + hästBLUP2 delat med 2 och sedan lägga till en etta (ettan = avelsframsteget varje år)
De som tror fullt och fast på det kommer att bli grymt besvikna. Ridhästkvalitet och avelsframsteg beror på så otroligt mycket mer.

Dessutom förringar de, som har ett sådant tankesätt, de islandshästavlare som använder sig även av erfarenhet och kunskap som lämnats från tidigare uppfödargenerationer när BLUP inte fanns. För det är väl ingen som tror att BLUP användes på sjuttio- och åttiotalet när grunden lades för dagens topphästar....